Det där med att dansa

Jag dansar aldrig. Not now not ever. Never. 

Det finns en fundamental självklarhet i att dansa som jag inte förstår mig på. Det är så enkelt att det blir för svårt. Mitt DNA måste vara felkopplat, som om det fattas viktiga delar och jag bara till 98% har alla egenskaper som kännetecknar en människa (vilket på sätt och vis gör mig till en orangutang), för det borde väl vara det mest naturliga i världen att dansa?

Den främsta anledningen till att jag inte kan dansa är att jag inte kan dansa. Rytmen rycker aldrig tag i mig och inte ens under pistolhot skulle jag kunna åstadkomma mer än ett tafatt slängande med benen. Eller ja, kanske ett lite ledset viftande med någon arm också, men där går gränsen för min kapacitet.

Skulle man börja rota i det där skulle det säkert framkomma något barndomstrauma som ligger bakom. Någon gång måste någonting ha hänt, för blotta tanken på att dansa gör att hela mitt väsen stelnar till och panik lägger sig som en blöt filt över mig.

Man brukar ju säga att våga göra någonting är att kasta sig ut i det okända, falla fritt, och (på någon nivå) riskera att möta döden. Och kanske är det därför jag är så fruktansvärt stel då jag försöker dansa - det är rigor mortis som sätter in.