Kill screen

Jag vet inte om ni spelat tillräckligt mycket arkadspel för att känna till begreppet Kill screen? I arkadspelen finns bara ett begränsat minne och när minnet är fullt så kan inte spelet längre skapa nya banor. Det är inte tänkt att någon ska kunna klara så långt i spelet, så när det händer drabbas liksom arkadmaskinen av en mindfuck. Då blir det plötsligt som om Salvador Dali skulle ha legat bakom designen av spelet eftersom bokstäver och siffror blandas in i den övriga grafiken och skapar 8-bitars surrealism. Det kallas kill screen eftersom det inte går att klara dessa banor, de saknar lösning och man dör oundvikligen.

Kill screen i Pacman

Det här kan låta väldigt egenkärt, men då jag bodde i Umeå och tränade tillsammans med min vän Tobias brukade vi kalla det för kill screens när vi "maxade" ut viktmagasinet i någon av maskinerna på gymmet. Visst, man får inte samma flimriga surrealism som vid arkadspelens kill screens (såtillvida att man inte tar i så att det liksom svartnar för ögonen förstås), men det är ju ändå att ha åstadkommit något.

Jag är inte överdrivet stark (vilket av någon anledning får mig att tänka på då en kille försökte Internetragga på Tobias ex-flickvän Lina genom att skriva att han var "extremt stark i rygg och axlar". Löjligt), men känslan av att få fylla upp viktmagasinet till max och sen öka vikten genom att hänga på ett par hantlar och sen kunna träna på det - det är mer terapeutiskt än att virka en sweatshirt.