lördag 7 april 2012

"Det är ingen mening, han är redan död"

Fredrika kan på många sätt symbolisera glesbygdens utveckling. Här fanns bl a post- och bankkontor, flera livsmedelsaffärer, tillverkningsindustrier, ett sågverk (kallat "Sågen", liksom på de flesta mindre orter) och ett snickeri (kallat "Snicken"). Här fanns framtiden och samhället blomstrade. Här kunde man leva sitt liv, jobba och bilda familj - allt utan att behöva söka sig utanför byns gränser.

En dag uppstod stor dramatik på Sågen då en av de anställda plötsligt segnade ner på golvet, livlös. Redan innan en räddningsinsats hade hunnit mobiliseras utbrast en av männen* "Det är ingen mening, han är redan död". Medarbetarna struntade naturligtvis i detta, här fanns ju ett liv att rädda och inte en sekund att spilla. Hjärt- och lungräddning inleddes och man turades om att försöka blåsa in liv i arbetskamraten. För varje förnyad ansats till livräddning fortsatte mannen sitt mässande "Det är ingen mening, han är redan död. Han är dööööö. Han är dööööööööö. Han är redan död. Det är ingen mening". Till sist gav man upp. Kamratens liv gick inte att rädda och även om tragedin var ett faktum, så hade man i alla fall gjort sitt bästa, mannens pessimism till trots.

Sågen finns inte längre kvar och inte heller Snicken. När skogsindustrin minskade sattes en snöboll i rullning som svepte med sig en stor del av samhället. Men det som finns kvar, det måste vi värna och vara rädda om, annars kommer dagen att komma då vi lika gärna kan skruva ned ortsskylten, för då finns inte Fredrika längre.

För att byn ska få leva vidare krävs att beslutsfattarna inser att Fredrika inte är en blindtarm utan att här finns möjligheter som kan gynna hela kommunen. Genom att bara se Fredrika som ett pengaslukande hål tas lätt ogenomtänkta och förhastade beslut, som att lägga ner skolan och på så sätt döma ut bygden för alltid.

Är det kanske det som är politikernas dystra framtidssyn på Fredrika: "Det är ingen mening han är redan död"?

*) En man som i ett senare skede av sitt liv ständigt gick runt med hjälm på huvudet, inte av rädsla för att himlen skulle ramla ned utan för att han helt enkelt inte hade någon mössa. Ett av mina första minnen är när mannen kom åkandes på en sparkstötting utför backen där mormor och morfar har sitt hus, redlöst berusad och med hjälmen bak- och fram. 

2 kommentarer:

TN sa...

Vilket vackert minne, måste vara något som får en att le när man är ledsen. :P Dvs om det såg lika kul ut som det utspelar sig i mitt huvud.

Albin Strömberg sa...

Det är ett så vackert minne att jag bara genom att ha upplevt det aldrig kan bli ledsen.